A confession...

Idag skulle jag och Ozzy egentligen gått på kurs men på grund av flera anledningar har jag beslutat mig för att inte fullfölja denna kurs utan iställlet ta den i vår när Ozzy är lite äldre och det inte är så himla kallt. Inte för att kylan är anledningen men det är klart en bidragande faktor jag har svårt att hålla humöret uppe när mina händer är kalla sig is och samtidigt kladdiga av äckliga köttbullar. Dessutom håller han på att bli könsmogen vilket alla hanhundsägare vet inte är den roligaste tiden i livet. Den viktigaste träningen är ändå den vi gör hemma.

Ozzy är verkligen en fantastisk liten varelse, min lilla dvärg-lapphund. Fast som sagt så börjar han bli könsmogen så nu passar inte riktigt maten och ibland finns det saker som är viktigare än matte. Inkallningen sitter av någon anledning fortfarande väldigt bra men kontakt kan vara svårt att få ibland men det är bara att hålla ut det lägger sig nog snart. Han har fortfarande inte lyft på benet, tro det eller ej, så jag har börjat misstänka att han aldrig kommer att göra det.

Här om dagen upplevde Ozzy sin första snö. Först struntade han i det men insåg sen att han var tvungen att fånga snöflingorn. Han var verkligen hur söt som helst.

Ikaros är lyckligare än vanligt och det är bara för att Ozzy inte vill äta sin mat för då kan han, om han är tillräckligt snabb, hinna äta upp Ozzys mat också. Så Magnus och jag måste vara som hökar när dom äter annars kommer Ikaros snart rulla fram. Han är också extra lycklig för i dag gjorde vi en dubbelsats med rostad blodpudding vilket Ikaros ÄLSKAR! Det kanske märks vilket hans stora intresse är här i livet.

Idag blev det lite bilder på hundarna då det var fint väder. Jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska göra men jag tycker det blir bättre och bättre. Det är i alla fall hur kul som helst att ta bilder och det är huvudsaken.